Gottfried Wilhelm von Leibniz, 1646–1716, tysk filosof, ett av historiens största universalgenier, jurist, teolog, matematiker, historiker och diplomat. Han införde ett slags förandligad atomlära, enligt vilken tingens minsta enheter utgörs av andliga kraftcentra, som han kallar monader. Dessa är var för sig fullt självständiga och mottar inga intryck utifrån – »monaderna har inga fönster« – men skapar av egen aktivitet en bild av världen, som är klarare föreställd hos de högre monaderna, dunklare hos de lägre. Att bilden överensstämmer med sitt föremål beror på att Gud, den högsta bland monaderna, ordnat monadsystemet till inbördes överensstämmelse, till en harmonisk helhet, som Leibniz kallade »den prestabiliserade (förutbestämda) harmonin«. I denna helhet är den med ändligheten nödvändiga ofullkomligheten reducerad till det minsta möjliga, varför vår värld är »den bästa av alla möjliga världar«, i den meningen att varje annan tänkbar kombination av nomaderna skulle varit sämre.
    Leibniz var en genial matematiker; han utvecklade differential- och integralkalkylen ungefär samtidigt med Newton.